helamittliiv

Idag känner jag bara för att skriva vad jag tänker, historien skriver jag senare.

Idag känns allting helt okej :) idag mår jag toppen. På dom senaste veckorna har jag mått bra, jag är bara glad att det snart kan vara över så jag kan lägga allt bakom mig. Låta det vara det förflutna, det skulle vara något!! med stödet jag får från både släkt&vänner känner jag att det här kommer fixa sig. Var på återbesök hos läkaren i veckan, oroade mig alldeles för mycket i onödan. allt var precis som det skulle, så det var bara till att träna. "halva delen är det fysiska, men den andra halvan är det psykiska". Hjärnan måste förbereda sig på att gå,hoppa,cykla eller springa. tjaa än så län ge vet hjärnan om att jag går och cyklar. Förhoppningsvis ska jag snart kunna ta steget att springa lite, småjogga, det hade varit underbart! Bara kunna cykla är en sor frihet för mig, kunna göra något själv, på egen hand. trots allt så känner man ett handikapp, innan kunde man ta moppen vart man ville, men nu helt plötsligt kan man inte det, utan då gäller det att ta sig fram på annat sätt. jag känner dock inget större behov att ha moped igen, men jag saknar det! det måste jag erkänna.. och jag vill, jag vill verkligen på det igen. (en dröm som jag har, om den uppfylls vet jag inte än, men drömmar kan man aldrig få för många av). Jag kan se många mopeder, och en sak som jag inte berättat för någon än (förutom den jag känner mig tryggast med,som vet allt om mig!) är att jag ler.. Jag ler när jag ser en moped!

pratade med min morfar för någon dag sen om hur det är att vara invalid, inte helt dock, men att få känna på hur det är. jag borde egentligen inte ha känt det redan, men är ändå glad att jag har..för jag förstår hur det är för andra, jag ser det ur ett annat perspektiv. Jag ångrar inte det jag har varit med om heller direkt, för det har stärkt mig på många olika sätt&vis. Ett steg är värt tusen för mig! Nu vill jag bara fokusera på de bra..

fortsättning följer!
kram

Märker att jag inte är allt för snabb med uppdatering, men här kommer nästa del;

Vi beställde våra pizzor och gick ut för och vänta. Helt perfekt, då kunde jag hålla koll på min skönhet. (Har nu i efterhand fått höra hur mitt leende på läpparna aldrig försvann, utan hur det var kvar HELA kvällen. Vilket jag själv kan komma ihåg, men att höra dom säga det gör att en känsla av glädje går genom hela min kropp.Inte ens nu kan jag sluta le när jag tänker på det, åh vad jag bara önskar att den stog hel här utanför , precis som den brukade.) Där kom massa folk förbi som vi kände, och nästan alla kommenterade den nya mopeden. Stolt svarade jag; Det är min! Pizzorna va uppätna & vi befann oss hos E. Vi skrattade och hade super kul.

Tänker ofta nu i efterhand på hur livet kan ändras så fort. För 4 månader sen var jag en helt annan person!!

En skillnad som jag märker väldigt tydligt är mitt humör ... Ena sekunden kan jag tycka att livet leker, helt underbart , skrattar och ler. Men nästa sekund är det botten!! Då vill jag bara va för mig själv, inte prata med någon utan bara få gråta ut. Det märks så tydligt på mig, jag märker det själv, och det är ju inte bara jag som tar skada av det tyvärr, utan det är folket i min omgivning. Hur mycket jag än försöker va på bra humör så lyckas jag tyvärr inte alltid.

Pizzan var god, precis som den alltid är där! Vi åt upp, och klockan blev halv 9. Jag skulle va hemma vid 9, jag tyckte det lät som en bra tid. Så vi gick ut till våra mopeder, stod och snacka ett tag. Dom andra skulle precis börja bege sig mot skolan,jag kollade på klockan (kvart i 9) och sa att jag skulle börja köra hemåt. Det blev kramar och så. Det jag kan komma ihåg nu är att det kändes inte helt okej när jag skulle köra, precis som jag kände det på mig . Och så började färden hem ..

Fortsättnig följer! Kram

Söndagen den 18 april åkte jag till # för o träffa mina vänner. Vi skulle ha en rolig kväll tillsammans! det var något vi redan besämt. Vi skulle köra moppe tillsammans dit.ah vad glad jag var , hade köpt en ny moppe, den var röd och gick som jag ville. Den var min, bara min. Jag kunde inte sluta le när jag tänkte eller såg den. Folk kommenterade den hela helgen, hade köpt den på fredagen (16 april).>

Tanken med dagen var att vi skulle träffas hemma hos Em, och sedan åka vidare till vår ungdomsgrupp. Den här söndagen skulle vi till kyrkan och titta på en rockmässa, vi tyckte det lät så himla häftigt!! Så vi körde ju ner med våra fina mopeder till ungdomslokalen och där fick vi sedan skjuts i bil till kyrkan. Rockmässan var himla bra måste jag dock erkänna, men vi skrattade mest tyckte jag,men det gjorde ju inget. Jag skrev ett sms till E, för hon hade så tråkigt , det kunde man se på mils avstånd. Så vi skrev sms där vi använde oss av fler bokstäver än vad ordet egentligen innehöll (heeeeejjjj, lllääägggeeettt??) detta har blivit ett minne som fastnat hos mig idag, tack vare E som påminde mig när jag låg på sjukhus.

När vi satt där i kyrkan så bestämde vi oss för att åka o käka efter. Vår första plan vara att köra till Mc donalds, men jag tyckte det var lite väl , skulle ju va hemma vid 9, allså om en timme ungefär. Det blev alltså att vi bara åkte upp till pizzerian i #. så där stod dom på rad, men min..den stod och blänkte, åhhh vad vacker den var..

fortsättning följer!
kram

Jag tänkte börja skriva blogg om hur mitt liv var innan jag hamnade på sjukhus, hur det var där och hur det är nu efteråt med träning och sjukhus-besök. Jag ska försöka förklara allt så detajlerat jag kan, men en del av minnet har tyvärr försvunnit. Jag har nu gjort en ny blogg, för att kunna lösenords-skydda det :)

Hur jag kom på detta var med hjälp av min kurator,skriva skriva skriva. det är tydligen det bästa jag kan göra för att minnas allting. Så bloggen kommer att vara min terapi ett tag framöver.

Hur det gick till skriver jag i nästa inlägg!