helamittliiv

Idag känner jag bara för att skriva vad jag tänker, historien skriver jag senare.

Idag känns allting helt okej :) idag mår jag toppen. På dom senaste veckorna har jag mått bra, jag är bara glad att det snart kan vara över så jag kan lägga allt bakom mig. Låta det vara det förflutna, det skulle vara något!! med stödet jag får från både släkt&vänner känner jag att det här kommer fixa sig. Var på återbesök hos läkaren i veckan, oroade mig alldeles för mycket i onödan. allt var precis som det skulle, så det var bara till att träna. "halva delen är det fysiska, men den andra halvan är det psykiska". Hjärnan måste förbereda sig på att gå,hoppa,cykla eller springa. tjaa än så län ge vet hjärnan om att jag går och cyklar. Förhoppningsvis ska jag snart kunna ta steget att springa lite, småjogga, det hade varit underbart! Bara kunna cykla är en sor frihet för mig, kunna göra något själv, på egen hand. trots allt så känner man ett handikapp, innan kunde man ta moppen vart man ville, men nu helt plötsligt kan man inte det, utan då gäller det att ta sig fram på annat sätt. jag känner dock inget större behov att ha moped igen, men jag saknar det! det måste jag erkänna.. och jag vill, jag vill verkligen på det igen. (en dröm som jag har, om den uppfylls vet jag inte än, men drömmar kan man aldrig få för många av). Jag kan se många mopeder, och en sak som jag inte berättat för någon än (förutom den jag känner mig tryggast med,som vet allt om mig!) är att jag ler.. Jag ler när jag ser en moped!

pratade med min morfar för någon dag sen om hur det är att vara invalid, inte helt dock, men att få känna på hur det är. jag borde egentligen inte ha känt det redan, men är ändå glad att jag har..för jag förstår hur det är för andra, jag ser det ur ett annat perspektiv. Jag ångrar inte det jag har varit med om heller direkt, för det har stärkt mig på många olika sätt&vis. Ett steg är värt tusen för mig! Nu vill jag bara fokusera på de bra..

fortsättning följer!
kram