helamittliiv

När jag låg där på marken så kändes allt så overkligt.. som om allting bara var en madröm. Först hade jag inte ont alls, vilket vi kommit fram till att det antagligen var chocken som tog över smärtan.. men sen börjades det känna, och jag kan säkra er om att det gjorde ont.. som tusan!! Har aldrig någonsin haft så ont , allting överallt.. jag hörde när mamma,pappa,e och e kom, för pappas billjud är så speciellt, så jag kände redan att dom var det innan dom kom fram till mig. åh, så dåligt samvete jag hade, jag hade krockat, allt var mitt fel.. Jag sa förlåt till mamma & pappa ofta, vilket jag starkt kommer ihåg. Gång på gång svarade dom att det inte var mitt fel. men det gick in och det gick ut direkt, min hjärna uppfattade ingenting..

Ibland kan jag prata med mamma om det som hänt, och det är så skönt, ni anar inte. Förut kunde jag inte prata om det för då mådde jag dåligt dagar framöver. men nu mer jag pratar om det ju lättare blir det. Så, om folk tycker att jag pratar mycket om det så måste dom acceptera att det är min terapi, jag går igenom allt genom att prata om det som hänt. Pratade med mamma för någon dag sen, har haft det jobbigt dom senaste 2 veckorna, därför jag inte skrivit på länge.. gråtit ofta osv. har ju mina perioder. Och det lättade direkt när jag pratade med mamma om det. den här gången pratade vi om hur det såg ut på akuten. Jag fick ju en känsla av hur det såg ut, jag hade ögonen öppna men jag såg ändå ingenting.. men när jag berättade hur jag uppfattade det så bekräftade mamma att det var så det såg ut ungefär, tjaa vissa fel hade jag ju ;)

jag såg ngt blått ljus och insåg att det var ambulansen som kommit, och något i mig gjorde så det lättade, men då kom alla tankar... "kommer jag kunna gå igen?" det var egentligen det som fanns i mitt huvud hela tiden. och det konstiga var att jag frågade varenda en som kom fram till mig och frågade var jag hade ont, jag var först tvungen att fråga om jag kunde gå.. alla svarade samma "det kan vi inte svara på än". jag fick panik, återigen. Enda fram tills jag frågade en kvinna, hon svarade "det kommer du säkert kunna göra , tjejen." Det gjorde mig lugn, precis som om det var det som behövdes för jag skulle bli lugn.. Ett JA vägde mer än 10 NEJ, för mig den kvällen. Dom frågade om jag hade ont i ryggen, jag vågade knappt känna efter, jag svarade inte.. jag började bli trött, jag kunde knappt titta längre.. Dom frågade igen och kände på min rygg och jag svarade: nej, jag tror inte det." Mina ögon slocknade gång på gång , men väcktes hela tiden av en röst som sa: Somna inte elin! du klarar detta, du måste hålla dig vaken, vara vid medvetande. 

 
Bilden kunde jag tyvärr inte vända, men ni ser ju vem det är förhoppningsvis ;)

fortsättning följer,
kram