helamittliiv

Ny operation i februari pga av smärtan i knät. åh va skönt det ska bli :) efter den här opertionen ska jag förmodligen kunna röra mig lite mer i knät, kanske till och med kunna sitta på huk eller på knä, som jag har längtat efter det. sådant som folk tar för givet, det längtar jag efter.

var nere på röntgen, och när jag låg där på bänken och tittade upp i taket mindes jag hur rädd jag var när jag var där första gången och bara ville att allt skulle vara över. hur ont jag hade när var var där första gången. tänk vad allt kan ändras på några sekunder, några dagar, några månader. det kändes så bra när jag låg där nu, för allt jag tänkte var; jag har övervunnit min rädsla. jag är inte rädd längre :) jag visste exakt vad som skulle göras och HUR det skulle göras, även om dom förklarade exakt hur det skulle göras, jag fick le och låtsas att jag inte visste ;)

samtalet med huvudläkaren gick bra sen, ibland är jag lite rädd för honom.,men det gick super bra. han tyckte absolut vii skulle operera mig om jag ville det och svaret blev givetvis JA, jag menar, jag är ju van vid nersövning osv, så det ska inte va några probelm. usch, va hemskt det lät, att jag är van vid sånt... ha ha ... men har ju fantastiska människor i min omgiving som stöttar mig :)

har ju länge tyckt att mitt ena ben är kortare, men nej det var det tydligen inte när jag var där för några månader sen, men jag tycker jag känner det bäst själv. för ibland når jag inte ner till marken med ena benet ;) och pratade då med min sjukgymnast som också tyckte det var en skillnad, så frågade min läkare nu hur det var egentligen. och han trodde det skulle va mindre än en halv cm, sen kände han och mätte och då var det lite över 1 cm skillnad. dock inget som märks jätte tydligt, bara jag som märker det. så fick ett inlägg som jag skulle ha i skon, och det funkar super. tycker det är mycket bättre nu :) läkaren sa; om du går till en skräddare, så kommer han säga att nästan ALLLA har någon benskilland,även om det inte märks." så det gjorde mig lite mer positiv till allt.

Vi pratade även om mina ärr. och jag blir lite ledsen när jag tänker på det. Jo visst, det går bättre och jag börjar accp dom. ärret vid nyckelbenet är helt okej! jag älskar det. det är som en del av mig, det visar att jag varit med om ngt, och att jag överlevt och kämpat som tusan. Jag har inget roblem med det. Vilket folk ibland kan tycka är konstigt, eftersom det är ju de som syns mest. men mina ärr på benen är inte okej alltså! vill bara ta bort dom. Läkaren sa att man kunde använda plastikkirug, men att det fanns ingen garanti att det blev bra, och det var rätt dyrt + man skrapar bort hud från annat ställe på kroppen. och det är jag inte så intresserad av. Utan jag tänkte höra på apotket om dom har ngt som bleker det snabbare? det måste ju finnas tycker man.

Blev ingen svimning denna gång :) skönt det. Fick ju ligga där ngn timme sist för jag blev svimfärdig och hörde/såg inget. Så, det gick bra. Vet inte om det går lättare och lättare för varje gång, kanske det. jag har alltid trott att jag ska avsky sjukhus efter detta jag var med om, men det blev precis tvärtom. jag ler varje gång jag ser det, och tänker vilken tur jag hade :) jag älskar att gå runt på sjukhuset, konstigt nog...eller det kanske inte är konstigt? jag tycker om det, för jag kan vara mig själv och prata ut riktigt, dom tycker aldrig man är för jobbig eller har för dumma frågor. som jag själv tycker att jag har ibland.

Måste bara berätta min sjukgymnast. hon är helt underbar :) även hennes kollega som jag har ibland. dom har blivit som en del av min familj. jag älskar att gå dit! dom stöttar mig alltid och vi kan parat om allt. dom bryr sig verkligen, om ALLT i mitt liv. inte bara olyckan, utan även vad jag gör på min fritid osv :)
Har börjat prata med en kurator också, och det känns helt okej. har ju varit hos 3 st, som jag har slutat direkt hos. jag vet inte, jag kunde inte öpnna mig. allt jag tänkte var; hon har väl inte med det o göra? det är mitt liv.. men jag tror inte jag var redo när jag gick till dom andra, jag kände mig för tvingad" att prata ut om det. Den här kuartorn har jag själv valt, och det känns bra. Har varit där 2 gånger, och fler kommer det bli. Jag kan prata om allt där, inte bara min olycka, utan allt i mitt liv.

Tänkte bjuda på lite bilder idag :)

Kolla detta fotot, så tunn jag är här..kommer ihåg när dom fick lura i mig protein-drycka eftersom jag inte åt. detta är första gången jag sitter i min rullstol :)



Rullstolen blev mitt liv senare ;) älskade att sitta i den. Här skulle jag och mamma ut en runda :) känslan att få komma ut, frisk luft var underbart!



Första gången hemma på permis :) som jag grät när jag var tvungen att lämna sjukhuset när jag skulle åka hem en sväng bara. Var så rädd. Men, det slår inte hur mycket jag grät när jag var tvungen att åka tillbaka till sjukhuset igen. Lämna allt, hemmet, familjen, doften, Leo. Mitt rum :)
jag var ofta trött, och det fanns ju ingen sjukhus-säng att sova i så då får man ta vad man har :)



Hoppsan, blev kanske ett långt inlägg. Hoppas ni orkade läsa! ha en trevlig lördag, för det ska jag! :)
kram