helamittliiv

Nej, om man kanske ska få upp bloggandet igen? tja, funderra på det iallafall :)

Har iaf fått tid till läkaren nu i januari, ska röntas och ska prata med H-J sedan efter. då får jag förhoppningsvis reda på om jag ska opereras igen. Vilket jag hoppas, så smärtan går över :) skööönt... Men livet rullar på för fullt annars, tänker väl inte på olyckan så mycket. har nu berättat för klassen om det som hänt, var lite, eller MYCKET nervöst att stå inför så många människor och berätta, men det gick super! Dom fick fler tårar än vad jag fick.. Men jag trivs med mig själv, japp de gör jag! Har ju mina underbara vänner och min underbara familj/släkt.

Har dock mått skit dom senaste 2 veckorna, vilket jag haft anledning till.. men jag känner att det kommer gå över. Och det ska bli skönt, så jag kan få bli mig själv igen.. glada elin :) humöret börjar gå upp iaf, träffar vänner osv.

sov hos moser igår, mycket trevligt. god mat & bra film gör susen!
idag vet jag inte vad som händer än, får se vart kvällen bär.

ha det så bra, kram

Får klagomål på att jag inte skriver så ofta ;) så därför kommer det bli några inlägg som inte handlar om olyckan! Eller min vardag helt enkelt :)

Har haft en super kul helg! Den bästa på länge och jag känner att allt kommer bli bra! Snart är rättegången, skriver dock inte vilken dag förrän det är över! Ska bli sååååå skönt, för jag hoppas att jag ska kunna finna lite frid då, så jag kan få tänka på annat.

Imorgon börjar jag min apu! ska bli underbart att få komma ut. ska till Åhus - sånna förskola. 2 veckor, och sen 1 vecka lov efter det! skönt..

men nu har jag inte tid att skriva mer.
kram

När jag låg där på marken så kändes allt så overkligt.. som om allting bara var en madröm. Först hade jag inte ont alls, vilket vi kommit fram till att det antagligen var chocken som tog över smärtan.. men sen börjades det känna, och jag kan säkra er om att det gjorde ont.. som tusan!! Har aldrig någonsin haft så ont , allting överallt.. jag hörde när mamma,pappa,e och e kom, för pappas billjud är så speciellt, så jag kände redan att dom var det innan dom kom fram till mig. åh, så dåligt samvete jag hade, jag hade krockat, allt var mitt fel.. Jag sa förlåt till mamma & pappa ofta, vilket jag starkt kommer ihåg. Gång på gång svarade dom att det inte var mitt fel. men det gick in och det gick ut direkt, min hjärna uppfattade ingenting..

Ibland kan jag prata med mamma om det som hänt, och det är så skönt, ni anar inte. Förut kunde jag inte prata om det för då mådde jag dåligt dagar framöver. men nu mer jag pratar om det ju lättare blir det. Så, om folk tycker att jag pratar mycket om det så måste dom acceptera att det är min terapi, jag går igenom allt genom att prata om det som hänt. Pratade med mamma för någon dag sen, har haft det jobbigt dom senaste 2 veckorna, därför jag inte skrivit på länge.. gråtit ofta osv. har ju mina perioder. Och det lättade direkt när jag pratade med mamma om det. den här gången pratade vi om hur det såg ut på akuten. Jag fick ju en känsla av hur det såg ut, jag hade ögonen öppna men jag såg ändå ingenting.. men när jag berättade hur jag uppfattade det så bekräftade mamma att det var så det såg ut ungefär, tjaa vissa fel hade jag ju ;)

jag såg ngt blått ljus och insåg att det var ambulansen som kommit, och något i mig gjorde så det lättade, men då kom alla tankar... "kommer jag kunna gå igen?" det var egentligen det som fanns i mitt huvud hela tiden. och det konstiga var att jag frågade varenda en som kom fram till mig och frågade var jag hade ont, jag var först tvungen att fråga om jag kunde gå.. alla svarade samma "det kan vi inte svara på än". jag fick panik, återigen. Enda fram tills jag frågade en kvinna, hon svarade "det kommer du säkert kunna göra , tjejen." Det gjorde mig lugn, precis som om det var det som behövdes för jag skulle bli lugn.. Ett JA vägde mer än 10 NEJ, för mig den kvällen. Dom frågade om jag hade ont i ryggen, jag vågade knappt känna efter, jag svarade inte.. jag började bli trött, jag kunde knappt titta längre.. Dom frågade igen och kände på min rygg och jag svarade: nej, jag tror inte det." Mina ögon slocknade gång på gång , men väcktes hela tiden av en röst som sa: Somna inte elin! du klarar detta, du måste hålla dig vaken, vara vid medvetande. 

 
Bilden kunde jag tyvärr inte vända, men ni ser ju vem det är förhoppningsvis ;)

fortsättning följer,
kram

ja, där small det, som hela åsum lär hört. hur kan allting vändas upp&ner? bokstavligen...
helt plötsligt låg jagh där på marken, och känslan kan jag inte beskriva det går inte, det är något Du måste uppleva själv för att förstå. Min första tanke va ;" Fan, nu kommer jag bli ännu mer sen." Fort tänker jag resa mig upp, men varför rörde inte benen sig ?? varför kunde jag inte lyfta dom? jag tittade bak och jag såg hur benet var krossat... hur benet stod rätt ut, jag flyttade min hand bak till benet och kände, det var kallt,och jag förstod inte då att det var allt blod som lämnade mig. det gjorde mig kall & trött.

Vips såg jag personen, som enligt mig förstört en stor del av mitt liv, men den delen försöker jag bygga upp igen. jag hörde att han ringde ambulansen. Helt plötsligt kom en kvinna fram & frågade om jag själv ville ringa hem, och det ville jag. Hon gav mig en telefon. När jag höll i telefonen, gick tankarna runt, bara det inte ärr min lillasyster,10 år, som svarar. Jo , klart det är hon. Ledsen&rädd som jag var försökte jag samla mig, min röst var darrig och jag skrek hela tiden. Men när jag hörde lillasysters röst, var jag tvungen att försöka glömma smärtan och försöka prata. Trots att jag var så koncentrerad som jag var så hörde hon inte vad jag sa. hon hörde inte heller vem det var, hon sa gång på gång att jag hade ringt fel, och jag gång på gång svarade att nej, det har jag inte, jag måste få prata med mamma. Men man kunde inte höra ett ljud jag sa, till slut sa hon; ah, du får nog prata med min mamma istället. "ÄNTLIGEN, tänkte jag då".

detta har blivit något som erika antagligen aldrig kommer glömma. Hon sa för någon vecka sen, när jag ringde hem sent, för jag skulle cykla hem själv när det var mörkt; : åh elin, jag trodde det hade hänt något när du ringde så här sent och du var ute själv" . Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.

Ikväll ska jag på nattkamp med mina underbara vänner! det ska bli super kul, hoppas benen orkar med bara. På måndag blir det sjukgymnastik!

fortsättning följer,
kram

Jag kan knappt tro det själv, så ni gör kanske inte det heller.....

MEN IDAG ÅKTE JAG MOPED FÖR FÖRSTA GÅNGEN SEN OLYCKAN , OCH MITT LEENDE HAR ALDRIG VARIT SÅ STRORT! vilken frihet...

fortsättning följer
kram

Färden hem slutade inte som den borde gjort. Känslan i magen sa mig ingenting, vad kunde hända? det var inget som jag funderade mer op utan jag startade min moped och körde hemåt. När jag svänger av vid kurkan så tittar jag på klockan (21.00). Oj oj, blir lite sen idag alltså. Och jaa, det var de enda jag hade rätt om, jag blev sen. Jag ser en bil långt ifrån , men lamporna går inte att missa!! Åh, vad starka dom var. "Varför stänger han inte av helljuset för?", var min tanke direkt. Men det är inte många bilar som gtar hänsyn till mopedister, så brydde mig inte om det mer. Jag kom närmre och närmre bilen, jag känner fortfarande ingenting. jag tittar på bilen som nu är några meter framför mig .. helt plöstsligt vändes allt upp&ner, himel blev till jord, mark blev till attackplan. Bilen byter till min sida av vägen och jag förstår ingenting. Jag hinner se bilen på min sida i någon hundradels sekund, men jag hinner tänka; "Va fan?!". Och där small det..

jag fick känna på en känsla, som alla vill uppleva någon gång i livet, jag fick känna på hur det var att flyga.
 
tyvärr var det allt jag orkade med, blir allt mer känsligare nu, så tar det i bitar.

                           

fortsättning följer!
kram

... vilket skit! När man har förberett sig så, åh vad mitt humör är nere på botten! Jag vet att allt är till min fördel, men fan! vet att vissa inte förstår vad jag pratar om alls, men vi låter det va så, behövde bara få skriva av mig.

ikväll ska jag till café eden, ska bli hur kul som helst! träffa alla mina gamla vänner, känna gemenskapen igen, och deras stöd, det är ju dom som vet allt. det var trots allt lättare att gå på gamla skolan , dom visste exakt vad som hänt och dom har sett min utveckling så dom vet exakt hur dom ska göra, hur snabbt dom ska gå, vad dom ska säga (även om det kan bli lite fel ibland). Men så småningom kommer dom på nya skolan också veta, men det är jobbigt att veta att det kommer ta ett tag..

nu är det bara att vänta och se hur det blir.

fortsättning följer!
kram

Idag ska jag träffa dom bästa! Ska bli så otroligt skönt att få tänka på något annat än det här =) usch, hade en hemsk dag igår, så idag har jag bestämt mig för att idag ska jag må bra, än så länge funkar det iallfall, får se hur länge det håller. Har så mycket som händer i mitt liv just nu känns det som, som jag inte ens förtjänar, otroligt tråkigt med folk som måste göra sin röst hörd, som är så onödigt! men som sagt, idag är ingen depp-dag. Syster fyller år, stora tjejen! Som har varit med om så mkt hon också, är så stolt över hela min familj. Jag älskar dom så otroligt mycket, hur skulle jag klara mig utan dom?

Jag är så nervös, att det gör ont i mig... jag blir illamående & precis när man tror att tårarna är slut så kommer det dubbelt så många... men jag klarar detta, jag klarar det... väl??

På måndag ska jag lämna min ledighetslapp...


GRATTIS GUMMAN! JAG ÄLSKAR DIG ♥

fortsättning följer!
kram

Idag känner jag bara för att skriva vad jag tänker, historien skriver jag senare.

Idag känns allting helt okej :) idag mår jag toppen. På dom senaste veckorna har jag mått bra, jag är bara glad att det snart kan vara över så jag kan lägga allt bakom mig. Låta det vara det förflutna, det skulle vara något!! med stödet jag får från både släkt&vänner känner jag att det här kommer fixa sig. Var på återbesök hos läkaren i veckan, oroade mig alldeles för mycket i onödan. allt var precis som det skulle, så det var bara till att träna. "halva delen är det fysiska, men den andra halvan är det psykiska". Hjärnan måste förbereda sig på att gå,hoppa,cykla eller springa. tjaa än så län ge vet hjärnan om att jag går och cyklar. Förhoppningsvis ska jag snart kunna ta steget att springa lite, småjogga, det hade varit underbart! Bara kunna cykla är en sor frihet för mig, kunna göra något själv, på egen hand. trots allt så känner man ett handikapp, innan kunde man ta moppen vart man ville, men nu helt plötsligt kan man inte det, utan då gäller det att ta sig fram på annat sätt. jag känner dock inget större behov att ha moped igen, men jag saknar det! det måste jag erkänna.. och jag vill, jag vill verkligen på det igen. (en dröm som jag har, om den uppfylls vet jag inte än, men drömmar kan man aldrig få för många av). Jag kan se många mopeder, och en sak som jag inte berättat för någon än (förutom den jag känner mig tryggast med,som vet allt om mig!) är att jag ler.. Jag ler när jag ser en moped!

pratade med min morfar för någon dag sen om hur det är att vara invalid, inte helt dock, men att få känna på hur det är. jag borde egentligen inte ha känt det redan, men är ändå glad att jag har..för jag förstår hur det är för andra, jag ser det ur ett annat perspektiv. Jag ångrar inte det jag har varit med om heller direkt, för det har stärkt mig på många olika sätt&vis. Ett steg är värt tusen för mig! Nu vill jag bara fokusera på de bra..

fortsättning följer!
kram

Märker att jag inte är allt för snabb med uppdatering, men här kommer nästa del;

Vi beställde våra pizzor och gick ut för och vänta. Helt perfekt, då kunde jag hålla koll på min skönhet. (Har nu i efterhand fått höra hur mitt leende på läpparna aldrig försvann, utan hur det var kvar HELA kvällen. Vilket jag själv kan komma ihåg, men att höra dom säga det gör att en känsla av glädje går genom hela min kropp.Inte ens nu kan jag sluta le när jag tänker på det, åh vad jag bara önskar att den stog hel här utanför , precis som den brukade.) Där kom massa folk förbi som vi kände, och nästan alla kommenterade den nya mopeden. Stolt svarade jag; Det är min! Pizzorna va uppätna & vi befann oss hos E. Vi skrattade och hade super kul.

Tänker ofta nu i efterhand på hur livet kan ändras så fort. För 4 månader sen var jag en helt annan person!!

En skillnad som jag märker väldigt tydligt är mitt humör ... Ena sekunden kan jag tycka att livet leker, helt underbart , skrattar och ler. Men nästa sekund är det botten!! Då vill jag bara va för mig själv, inte prata med någon utan bara få gråta ut. Det märks så tydligt på mig, jag märker det själv, och det är ju inte bara jag som tar skada av det tyvärr, utan det är folket i min omgivning. Hur mycket jag än försöker va på bra humör så lyckas jag tyvärr inte alltid.

Pizzan var god, precis som den alltid är där! Vi åt upp, och klockan blev halv 9. Jag skulle va hemma vid 9, jag tyckte det lät som en bra tid. Så vi gick ut till våra mopeder, stod och snacka ett tag. Dom andra skulle precis börja bege sig mot skolan,jag kollade på klockan (kvart i 9) och sa att jag skulle börja köra hemåt. Det blev kramar och så. Det jag kan komma ihåg nu är att det kändes inte helt okej när jag skulle köra, precis som jag kände det på mig . Och så började färden hem ..

Fortsättnig följer! Kram

Söndagen den 18 april åkte jag till # för o träffa mina vänner. Vi skulle ha en rolig kväll tillsammans! det var något vi redan besämt. Vi skulle köra moppe tillsammans dit.ah vad glad jag var , hade köpt en ny moppe, den var röd och gick som jag ville. Den var min, bara min. Jag kunde inte sluta le när jag tänkte eller såg den. Folk kommenterade den hela helgen, hade köpt den på fredagen (16 april).>

Tanken med dagen var att vi skulle träffas hemma hos Em, och sedan åka vidare till vår ungdomsgrupp. Den här söndagen skulle vi till kyrkan och titta på en rockmässa, vi tyckte det lät så himla häftigt!! Så vi körde ju ner med våra fina mopeder till ungdomslokalen och där fick vi sedan skjuts i bil till kyrkan. Rockmässan var himla bra måste jag dock erkänna, men vi skrattade mest tyckte jag,men det gjorde ju inget. Jag skrev ett sms till E, för hon hade så tråkigt , det kunde man se på mils avstånd. Så vi skrev sms där vi använde oss av fler bokstäver än vad ordet egentligen innehöll (heeeeejjjj, lllääägggeeettt??) detta har blivit ett minne som fastnat hos mig idag, tack vare E som påminde mig när jag låg på sjukhus.

När vi satt där i kyrkan så bestämde vi oss för att åka o käka efter. Vår första plan vara att köra till Mc donalds, men jag tyckte det var lite väl , skulle ju va hemma vid 9, allså om en timme ungefär. Det blev alltså att vi bara åkte upp till pizzerian i #. så där stod dom på rad, men min..den stod och blänkte, åhhh vad vacker den var..

fortsättning följer!
kram

Jag tänkte börja skriva blogg om hur mitt liv var innan jag hamnade på sjukhus, hur det var där och hur det är nu efteråt med träning och sjukhus-besök. Jag ska försöka förklara allt så detajlerat jag kan, men en del av minnet har tyvärr försvunnit. Jag har nu gjort en ny blogg, för att kunna lösenords-skydda det :)

Hur jag kom på detta var med hjälp av min kurator,skriva skriva skriva. det är tydligen det bästa jag kan göra för att minnas allting. Så bloggen kommer att vara min terapi ett tag framöver.

Hur det gick till skriver jag i nästa inlägg!